Tankar att brottas med som förälder.

Jag tänker ofta på hur det ska bli når våra barn blir större, hur jag ska kunna skydda mina barn från allt ont och hjälpa dem på bästa sätt genom utvecklingen från barn till vuxen.

Jag vill vara med och vara delaktig, jag vill vara den person de vänder sig till först om det hänt något eller om de mår dåligt. Visst förstår jag att det inte alltid kommer att vara mig de väljer att öppna sig för men jag vill ändå finnas som en trygg punkt i bakgrunden som de kan berätta allt för och oavsett vad som hänt finnas där för dem.

När jag sitter och skummar på nätet så isar det till i mig när jag läser denna artikel. Hur skulle jag kunna hjälpa våra barn om de utsattes för något sånt här? Självklart skulle jag göra allt i min makt för att stötta och hjälpa dem på vad sett jag kan men det är ju någon som har förstört en del av mig också. Mina barn är mitt allt och om de mår dåligt så mår jag dåligt. Jag känner sällan eller nästintill aldrig att jag inte räcker till som förälder men om något av mina barn skulle bli utsatta för något sådant så vet jag inte, jag tvivlar på att jag skulle kunna vara tillräcklig.

Känslan av maktlöshet är hemsk, att se någon nära må dåligt. 

Jag ser mina barn varje dag, ett och ett samt alla tillsammans, jag bekräftar dem och älskar dem över allt annat i världen men tänk om det inte är tillräckligt?

Nu får vi ju såklart hoppas att någon så här hemskt aldrig kommer att hända och att vi slipper ställas inför situationer som denna men det väcker ändå dessa tankar, kanske för att jag ska krama barnen lite extra hårt, vara glad för allt som vi faktiskt har och inte oroa mig för framtiden.