När är man ledsen och när är man deprimerad?
Varför måste en del människor älta och älta saker som de inte kan göra något åt?
Hur kommer det sig att vissa människor inte kan vara glada åt allt som de har och inse allt fint som finns omkring dem?
Varför tar dessa människor inte tag i sina liv och gör något värdefullt som de kan vara stolta över och känna lycka över eller kan de helt enkelt inte känna lycka?
Är det vanligare med depressioner nuförtiden än för några år sedan eller har jag helt enkelt inte upptäckt dessa människor förren nu?!
Jag läser mina vänners och bekantas status-uppdateringar på FB, jag följer deras bloggar, jag pratar med vänner och slås av samma känsla, depression och mörker.
Inget duger, allt är fel och de hittar verkligen negativa saker om precis allt istället för att framhäva det som är positivt, för det finns där. Det finns något positivt med allt även om det kan ta tid att lära sig att se det.
Nu menar jag inte de som är på dåligt humör, arga eller ledsna för sådant ser man igenom och det går över ganska snabbt. Jag menar de som uppdaterar dag efter dag med svarta inlägg om hur dåligt det varit idag, hur mycket de önskar "det här" istället för att leva sitt miserabla liv.
De som klagar på allt och väntar på att någon annan ska ta tag i problemet medan de själva gnäller och får alla i sin omgivning att se negativt på samma sak.
Man måste kämpa här i livet, varje dag måste man kämpa för att nå dit man vill! Oavsett vilka mål man har så måste man kämpa för dem, jag får en känsla av att de som jag nu skriver om innerst inne är bekväma och finner det lättare att gnälla än att ta tag i sina liv.
Jag har vänner som varit med om riktigt hemska saker och de har rest sig upp och kämpar för att få det bättre istället för att se allt negativt.
De är starka människor som tagit beslutet att fortsätta kämpa för sina mål i livet och mår bra av det, jag beundrar dem.
Det är dessa människor som jag hoppas blir våra barns förebilder istället för de bittra människor som gömmer sig bakom en sköld och gnäller på tillvaron.
Jag skriver detta för att jag måste få ur mig det, jag är så himla less på all negativitet runt omkring mig!
Så nu är det ute :-)
Sant!
SvaraRaderaNär jag var 15 var jag tillsammans med en kille vars moster tog livet av sig! Hon hade en son och han var väl runt min äldsta sons ålder. Typ åtta eller något år äldre?! Alltså, hon valde att DÖDA sig själv, att låta hennes lille kille gå igenom livet utan en mamma. Hon var ju gift också. När man itne varit i närheten av en depreession själv så är det så otroligt svårt att förstå. Jag kan än idag inte förstå att hon gjorde det valet. Att göra valet att bli förälder innbär ett löfte om att göra sitt allra yttersta för att barten/barnen ska må bra!
Jag gillar att läsa din blogg! Du ser det fina i det mesta, du verkar njuta av livet helt enkelt.
Jag hoppas att negativ är ett ord jag INTE kan beskrivas med!
Ha en bra helg! Och ta hand om familjen, dig själv och magen!
Kramar Malin (Forsman)
Mmmm jag hänger oxå med i vad du skriver. Det är alldeles för mkt folk som inte mår bra, skriver de på Fb om hur jobbigt allt är osv MEN man kan ju undra om de tar tag i problemen? Pratar med någon, vän eller någon som är till för det. Eller använder man Fb,bloggar som ett bollplank för att häva ur sig hur dåligt man mår??
SvaraRaderaIbland när jag bloggar, så kan jag nästan fundera om det är nått fel på MIG. För att jag typ aldrig bloggar om sånt, mörkt,tråkigt och hur pissigt livet är. Men jag känner ju inte så.. Eller jo visst, ibland har man ju dagar som ungarna bråkar för minsta lilla,mn tappar mjölkpaketet i golvet så man får torka i hela köket.. Men vafan! Det är ju vardag, barn måste kunna bråka och tära på sina föräldrar för att växa upp till härliga individer. Man måste ha lite motgångar här i livet, men vissa verkar ju bara se motgångarna och inte det som är bra...
Men känner inte du så, att många rynkar lite på näsen och undrar hur man ORKAR ha tre barn (du snart fyra) när man bara är 30år. Men hur hinner ni ha egen tid,hitta på roliga saker?? Vadå?! Är inte det roliga här i livet att umgås med sina barn,hitta på saker el bara vara hemma och sitta med en popcornskål och kika på tv el nått.. Men sen är det ju även helt underbart att åka och handla helt själv nångång, träffa en polare och fika UTAN barn,gå ut en lördag med bara kompisar.
När man har barn, så lär man sig uppskatta de små sakerna här i livet, och det är ju det som är så underbart!!!!!
Oj, det vart låångt..
Kram på dig Mia och tack för ett bra inlägg som fick mig att tänka efter, och NEJ det är inte mig det är fel på! Det är de andra som inte fattat vad som är viktigt här i livet.. :))
(Och såklart, syftar jag inte på dom som varit med om hemskheter,förlorat barn,sjukdommar el sånt) Utan dom som inte lärt sig uppskatta vardagen, som den är..)
Kram Emma
Malin:
SvaraRaderaJag håller med dig, absolut! Har man satt små änglar till världen så har man ett ansvar för dem, man ska finnas till i vått och torrt, älska dem villkorslöst, stötta dem och se till att de växer upp och blir trygga i sig själva.
Visa dem att men kan vända motgångar till framgångar och man måste försöka och våga för att lyckas med en uppgift.
Det är iaf vad vårt föräldraskap går ut på och jag hoppas innerligt att de flesta föräldrar känner så.
Kul att du gillar min blogg :-) det gör mig glad!
Jag uppfattar dig dom en positiv och underbar mamma till era barn.
Jag fortsätter läsa dina statusar på FB med glädje *s*
Hoppas att ni oxå får en härlig helg!
Emma:
SvaraRaderaJag känner precis som du :-)
Människor som gnäller på div forum och/eller till sina vänner men inte tar tag i sig själva!
Även de som ältar gamla saker vad än det må vara och tycker såååå synd om sig själva behöver se sig själv utifrån för en minut och tänka på om det är så här de vill leva sina liv.
Negativitet är det värsta som finns och i många fall så är det ens värsta fiende.
Jag har fått frågan om hur jag orkar med tre barn otaligt många gånger :-) Förvånansvärt ofta från andra föräldrar..(!?)
Barnen är ju det underbaraste som finns :-) de skänker så oerhört mycket glädje till våra liv.
Visst har jag oxå dåliga dagar ;-) det är trots och bråk för jämnan MEN man måste komma ihåg att de är barn! De kan inte styra över sina känslor som vi vuxna kan, de är barn och lär sig sådant av just dessa perioder.
De måste lära sig att hantera motgångar och blir starkare av dem för att sedan vända dem till framgångar.
Vi föräldrar måste stötta dem och guida dem igenom dessa olika stadier för att de så småningom ska komma ut som trygga vuxna i slutändan.
90% av tiden så är de ju världens underbaraste små mirakel som skänker så otroligt mycket glädje och då är jag den stoltaste mamman i hela världen.
Ibland måste man försöka se sig själv utifrån ett annat perspektiv för att utvecklas som människa och förälder, det tror jag är viktigt att man gör ibland.
Jag har heller inget stort behov av egentid men visst är det skönt att komma iväg och handla i lugn och ro ibland eller gå ut äta middag med en kompis. Jag och mannen kommer att ha massor med tid sedan när barnen är stora och inte längre vill mysa med oss i soffan på kvällarna ;-) Det är DÅ som vi får njuta av tvåsamheten men tills dess så njuter vi i fulla drag av familjebubblan och de underbara små varelser vi skapat.
Mannen och jag har tid för oss själva på kvällarna då barnen somnat och det är oxå viktigt nu under småbarnstiden.
Så att man hinner prata och umgås som vuxna en stund :-)
Som du skriver, man lär sig uppskatta de små sakerna i livet när man fått barn.
Livet tar inte slut när man får barn, det är då det börjar :-)
Hoppas att ni oxå får en härlig helg!
Har inte läst diskussionen, men måste bara berätta; Var på en föreläsning i veckan där en psykiatriker föreläste. Han pratade om hur det såg ut på psykakuten. I ett rum ligger en liten tjej som blivit utsatt för incest, tortyr... ja det värsta man kan tänka sig. I rummet bredvid ligger en person som har blivit dumad. De mår lika dåligt, VARFÖR??? Enligt honom; vi bor i världens bästa land men bara gnäller pga att vi aldrig blivit utsatt för motgångar. Vi blir curlade och underhållna som barn och får en shock när vi kommer ut i verkliga livet. Kan det vara så att vi har det för bra och därför inte kan ta motgångar i livet???. Intressant tycker jag!!
SvaraRaderaKRAM /Maria N
Bra skrivet Mia, håller helt och fullt m ed dig!
SvaraRadera